Då var det över...

Då var det över...
Onsdagen den 17 februari somnade min mamma in lungt och stilla. Nu behöver hon inte ha ont längre, och jag hoppas att hon får det bra där hon är nu. Jag saknar henne redan...

Som en arbetskamrat sa till mig;
"Det enda vi vet säkert är att vi alla kommer att dö, resten kan vi bara tro".
Kloka ord...

Det är mycket nu...

Tyvärr så var det ett tag sedan jag hade tid att skriva något, men en hel del har hänt den senaste tiden.
Tillbaka i gamla jobbet, vilket innebär träningsvärk i en kropp som under nio månader snabbt vant sig med att ej vara fysiskt aktiv.
Ovanan att arbeta fysiskt har också satt sina spår på kvällarna då man inte har kunnat vara så social som man kanske önskar.

Men värst av allt är att min gamla mor har blivit sjuk och hamnat på sjukhus.
Visst, 76 år och ingen ungdom längre, men hon är i alla fall min mor.
En kvinna som jag har kunnat ringa om jag har haft några funderingar.
En kvinna som ställde upp som barnvakt när mina barn var små.
En kvinna som tog hand om mig när jag var liten.
Kort sagt, en kvinna som alltid funnits tillhands.

Nu ligger hon som sagt på sjukhus och har genomgått en större operation, och är allt annat än pigg.

Men jag och alla hennes andra nära och kära hoppas och tror att allt ska gå bra, och att hon snart är hemma hos oss igen.

Därav den klena närvaron för mig på denna blogg. Mina tankar är som alla kan förstå hos henne just nu...

Hoppet överger en aldrig...

Back on the Track...

Nio månader på ett annat jobb kan tyckas vara en lång tid, men efter tre veckor på det nygamla jobbet börjar man landa i verkligheten igen. Trevligast av allt måste jag säga är att få träffa sina gamla jobbarkompisar igen.

Jobbet som sådant kan jag inte heller klaga på eftersom Dicken, min verkare, har givit mig bra jobb till att börja med. Antagligen kommer väl inte det att hålla i sig för evigt...

Men bara för att jag har gått tillbaks till golvet igen, betyder inte det att jag har släppt mitt fackliga och politiska engagemang. Tvärtom så tycker jag att jag har fått lite mer kött på benen efter min tid på Byggnads. Frågor som jag inte kunde utantill tidigare har jag idag inga större problem med att besvara. Och frågor finns bland mina arbetskamrater vilket jag bara tycker är roligt. Det är alltid kul att kunna hjälpa till...

Den 16 februari kommer jag att besöka Socialdemokraternas medlemsmöte i Älvkarleby kommun och erbjuda mina tjänster. Jag antar att de kan behöva all hjälp de kan få nu inför stundande valrörelse.

Och Djurgården leder just nu med 1-0 mot FBK i Karlstad...

Löneökning?

Tyvärr finns det inte så mycket tid som jag skulle vilja ha till att skriva här, men man får vara nöjd med det lilla...

Som alla vet har vi en avtalsrörelse framför oss.
Sveriges Byggindustriers vd Bo Antoni satte ribban när han i november i tidningen Byggnadsarbetaren sa att "i dagsläget finns det inte utrymme för några centrala lönelyft".

Detta uttalande får vän av ordning att tänka till... menar han bara de kollektivanställda, eller innefattar uttalandet även direktörerna i de stora företagen i hans egen organisation?

Tydligen menar han bara folket på golvet om man ser hur löneökningen såg ut 2008. Direktörerna i de tio största bygg- och anläggningsföretagen ökade tillsammans sina inkomster med 15% 2008.

Olle Ehrlén, vd i NCC, tjänade häpnadsväckande 8 883 000 kronor. En ökning med 33% jämfört med 2007.
Detta kan jämföras med att en byggnadsarbetare samma år ökade sin lön med 4,2% och tjänade i runda tal ca 318 000 kronor...

På VVS-företagen ser det inte sämre ut. Torbjörn Torell, vd på Bravida, hade 2008 en inkomst på nätta 8 672 500 kronor. En ökning med hela 64%!

Den stora frågan som jag brottas med, är om en människa över huvud taget är värd alla dessa miljoner?